söndag 22 juli 2012

Levande död

Nu när jag börjar tillfriskna och ser tillbaka på de senaste 6-10 åren så förstår jag inte hur jag överlevt. Jag är osäker på när det egentligen började - eller ska jag säga; när jag slutade vara fullt levande. Jag minns vissa saker i ett töcken...andra minns jag inte alls. Det är som om jag varit levande död i några år och det har kommit succesivt. Mer och mer har livskraften runnit ur mig. Det är först nu som jag märker att den verkligen varit borta.



Visst vet jag att jag legat på sängen och fått lov att be nå'n i familjen att hålla mig i handen så att jag inte skulle försvinna helt. Bett dem om lite kraft. Jag ryser då jag tänker på det...huh! Jag kan absolut inte förstå att jag ändå hittade ny kraft och ny kraft igen och dagarna blev till veckor som blev till månader och år. Tiden bra gick och jag tog mer och mer slut. Då jag sökte hjälp fanns ingen att få för mina blodprover var ju ok. Hur nu det gick till...

Under lång tid så kunde jag inte svettas alls. I stället svällde kroppen upp då jag borde svettats. Mycket obehagligt och jag kan tänka mig att gifterna samlades - fy!

Svullen hand
Jag vet ju själv att borrelian funnits (och kanske finns...) i min kropp även om den inte är aktiv nu. Men att kosten kan spela så stor roll det förstod jag aldrig! Visst vet jag att socker inte är bra och att vetemjöl, jäst, mjölkprodukter och tillsatser kan vara mindre lämpliga för en del personer. Men att det kan göra så stor skillnad...det är mycket intressant!

Jag har vänt ut och in på mina känslor och trott att de varit orsak till problemen. Men någonstans fanns hela tiden tanken på att det var fysiskt också. Allt går ju hand i hand, visst vet jag det. Jag vet också att färger påverkar oss och kan läka kropp och själ, liksom ljud.

Ljudet av vågorna och det blå havet är läkande och lugnande.
Tidigare var min dröm att ha ett center för kropp och själ där flera terapeuter samverkade för de som sökte hjälp. Att se varje individ som unik. Att ge skräddarsydd behandling. I Västerås hade jag under ett år ett center med 5 andra terapeuter. Sen sa kroppen ifrån och jag förstod inte då att borrelian fått så stor plats i kroppen. Jag fick ju inte behandling direkt så det gick djupt in i systemet. Men redan då fanns andra underliggande orsaker, som t ex dysenteri -82, då tarmen blev rejält skadad och ej ordentligt reparerad efter det. Jag borde slutat med vetemjöl och socker långt tidigare. Men ingen idé att ångra det nu... Tack till mig själv att jag blivit klokare.


Men det jag egentligen tänkte på nu var att jag gått runt som en zombie! Det är ofattbart att jag ändå klarat av mitt liv. Jag förstår nu att jag inte klarat att jobba utan gränsen har gått vid att klara livet hemma; laga mat, tvätta, äta och sova. Idag kan jag nästan klara av att städa huset om det inte är för kallt väder, för då mår jag mycket sämre.

Jag har inte ens orkat med andra människor, knappt familjen. Kanske inte konstigt när jag inte ens orkat med mig själv... Det är ett under att min man stått ut! Och ändå tror jag inte vi fattat hur illa det varit med hälsan. Jag har ofta gjort saker fast jag inte orkat. Nu förstår jag ju att det kommer att ta tid och jag behöver TÅLAMOD.

Den totala orken är långt borta men jag kan ibland gå en promenad utan att fokusera på varje steg. Jag har suttit i fönstret och sett människor gå förbi och de bara går och går utan att verka tänka på varje steg. Svårt att förklara men de går som om det vore enkelt att gå. Jag var ibland tvungen att fokusera för att ens ta mig upp från stolen. Som om kroppen vägde ett ton.

Kanske känner någon igen sig?


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Glutenfri broccolipaj

Igår gjorde jag en paj som blev så himla god. Vi åt den med en sallad på gröna blad, gurka från balkongen och rödlök.  Det blev även lit...